O, ni som högaktar jungfrur,
om vi skall bli värdiga att äkta
den utsöktaste av jungfrur,
håll henne efter vigseln mycket kär.
Denna vackra gestalt
är så ödmjuk och därtill så dygderik till sättet,
medan era kvinnor, å andra sidan,
är skändliga, förmätna och alltför sturska
och dessutom fulla av hat mot dygderna.
Min jungfru är ljuset, ni är molnen
O konungars konung, förena öga med öga
hon är den snabba örnen,
ni är de krälande ormarna; hon härskar i evighet,
ni dväljs i lidandets dal, arma och i vanmakt.
Denna konungsliga jungfru
är min älskade och fromma maka.
Jag är konung, hon en drottning.
Vad är mer att säga? Vi, som lärt känna allt,
har utvalt den värdiga och rosen framför törnet.
Bemöda er därför - ty tiden rinner undan
och döden förföljer oss - om att tjäna henne.
Åkalla henne, ty om ni försummar det,
får ni inte skåda henne, som är den härlighet
ni trängtar efter. O, skynda er!

O du skönaste jungfruliga väsen,
sirad med lekamlig renhet,
i grund har den stillat mitt hjärtas innersta
med det ljuvaste sår, då du i det ingjöt
kärlekens ande, som inte vet vägen ut ur mitt bröst.
För att drabba mig med ett liknande, underbart sår
gav du världen en son.
O härskarinna, omfamna honom, som är din,
och tag honom till ditt moderliga bröst
och mun med mun till en kyss
och ingiv på läpparna ordet, som
- när det tagits emot
må gestalta gudinnan i kött och blod.

Gläd dig, ärorika jungfru, skönare än alla.