FARVÄL TILL KÖTTET - musik kring karneval och fastetid från medeltid och renässans

"Karneval" betyder just "farväl till köttet" och har genom tiderna inneburit att på olika sätt släppa loss och hänge sig åt det tillfälligt tillåtna, som en förberedelse för fastetidens period av återhållsamhet: vi har många motsvarigheter i historien till dagens samba i Rio, tjurrusningar i Pamplona och maskerader i Venedig.

Det finns inte särskilt mycket ren karnevalsmusik bevarad från medeltid och renässans. Det mesta av karnevalsfestligheterna hör hemma i en gehörstradition och skrevs därför aldrig ned i noter. Scaramella bjuder därför på ett program som varvar "äkta" karnevalsmusik med spännande och ovanlig musik i liknande anda.

Den nederländske mästaren Franchino Gaffurius (samtida med Leonardo da Vinci) representeras av sin Missa de Carnaval, en mässa för karnevalstid, i dåtidens högtidliga polyfona stil, musik som snarare påminner om den kommande allvaret än om lössläppta äventyr. Den tyrolske äventyraren Oswald von Wolkenstein berättar i stället om en fastlagsnatt, då han medan alla andra är ute och festar tvingas stanna hemma, med sin krycka och sång till Jungfrun Maria som enda sällskap. Från franskt 1200-tal hör vi en gånglåt som egentligen hör hemma på nyårsdagen, som inledningen till en åsnefest, den dag på året (i det här fallet ursrprungligen nyårsdagen) då allting får vändas över ända, och en åsna utses till biskop för en dag.

En liknande karnevalsyra möter vi till sist i Mateo Flechas spanska ensalada (musikalisk "sallad") från sent 1500-tal, där vi får vara med om ett dramatiskt skeppsbrott, varifrån passagerarna räddar sig och firar med att sjunga sånger till Jesusbarnets ära, till ackompanjemang av en gitarr med strängar som knappt hunnit torka efter simturen...

Musik i fastan kan vara stilla allvar i mörka färger. Men med sång och medeltida instrument bjuder ensemblen Scaramella också på andra sidor av fastetiden, så som den uppfattades av medeltidens människor.

Diktare och musiker på medeltiden visste att tiden fram till långfredagens verkliga sorgedag var lång. På vägen dit kunde bibeltexterna inspirera till både färgstarka och levande sånger som gärna hämtar drastiska motiv från den samtida vardagen - precis som Albert Målares bilder i Upplands medeltidskyrkor.

I en sång från 1300-talet är det liemannen själv som bjuder upp till långdans mot dödens portar - om vi nu inte först hinner besinna oss och ägna oss mer åt kärleken till vår nästa. I en processionssång från 1100-talet utropas att "vi alla borde korsfästas", eftersom vi alla är skyldiga till det som en gång skedde i Jerusalem. När Filip - kansler vid 1200-talets Parisuniversitet - varnar för frestelser, tar han tillfället i akt att samtidigt protestera mot det dåtida prästerskapets korruption och maktmissbruk. Den tyrolske äventyraren Oswald von Wolkenstein har sina frestelser bakom sig; vid slutet av sitt liv ser han ett fruktansvärt odjur med breda fötter och spetsiga horn liksom stiga upp ur Uppenbarelsebokens sidor för att göra upp räkningen för bortslösade dagar...